Hej bloggen och alla underbara, söta läsare! Hoppas ni har haft en bra natt. 

Jag har iallafall sovit i 8 timmar sen har jag legat och kollat på massa program på svt play. 

Först det nya avsnittet av dokumentären YOHIO, of course. Hahah, han är så skön alltså. Helt undebar människa. <3

När han skulle vara med i Bolibompa så han bara "Alltså från hårdrock... Till Bolibompa... Vad har det blivit av mig?".. Haha!

(Ni hittar klippet där han är med i bolibompastudion häääär ; http://www.svt.se/barnkanalen/bolibompa/kompishuset/ Också får ni klicka på den lilla rutan där hans ansikte är med, kanske måste trycka på neråtpilen.)

Ja sen när jag hade sett det och fått några skratt här för mig själv, låg jag och kollade på Bert. Hahah, ingen aning om varför... Men det är faktiskt ganska bra, mobba mig inte nu, haha... 

Så det är väl vad jag har gjort inatt.. 

Men nu ska jag försöka sova lite så vi ses sen!

Hittade denna grymmen texten på en blogg. Läs, det gjorde jag.

"Jag hjälper tjejerna i stallet.
Eller, tja… tjejerna och tjejerna. Det är två självständiga kvinnor i övre nedre medelåldern.
Och ”hjälper” är förstås ett relativt begrepp i samman­hanget.
Jag mockar och spånar. Och försöker att inte gå i vägen.
Hästarna är sex till antalet och fem av dem är ordentligt stora. En är lite mindre. En ponny med isblå, penetrerande blick och egensinnigt humör.
De är snälla, kloka djur allihop men de väger åtskilliga hundra kilon och de går inte att prata till, som med en hund.
Man måste förstå deras kroppsspråk. Man måste förstå deras ljud. Deras fnysningar och frustningar.
Man måste ha koll helt enkelt. Och man får inte vara feg. Eller svag. För stalltjänst är ett tungt arbete.
Aptungt.
Och hästar är inga leksaker.
Som till exempel en moppe eller en skoter (som man kan glömma ute i regnet några veckor utan större konsekvenser, och som har en av- och påknapp).
Ändå dras, exempelvis, motorsporten med en obegriplig machostämpel, och hockey- och fotbollskillar framställs ofta som robusta tuffingar. Hästtjejer som lite pimpinetta å sin sida; man står och luktar på hästens mule, flätar manen, läser Min Häst…
Fast jag skulle tro att de flesta av hockey- och skoterkillarna (precis som jag) skulle blekna betänkligt i en stallmiljö. Som det inte finns nåt puttenuttigt med överhuvudtaget.
Utan att ha några vetenskapliga belägg för det gissar jag att tolvåriga stalltjejer ofta är betydligt starkare mentalt än exempelvis sina jämnåriga, motorintresserade killar.
Starkare än vuxna karlar. Oavsett om dessa håller på med brottning, boxning eller nån flåsgapig bollsport.
En arg, eller bara lätt missnöjd, häst på 500–600 kilo är ingen lek, tro mig.
Att bli klämd av en sån i en trång stallgång kan få allvarliga konsekvenser.
Att sitta på en ståtlig nordsvensk som råkar i sken ute i skogen, exempelvis för att man dyker på en älg eller dylikt, är inget för den harhjärtade.
Hästtjejer är, med andra ord, the shit.
Och redan i tidiga tonåren drillas de i egenskaper som kan göra dem till fantastiska vd- och- chefsämnen i framtiden.
Ansvarsfulla, orädda, strukturerade. Skickliga på kommunikation och samarbete.
Stark självkänsla.
Fast jag misstänker att få skulle våga ha det med i CV:t: Från 12–18: hängde i stallet. Varje dag. Tog ansvar. Varje dag.
Eftersom de flesta män inte har en aning om vilken extremt krävande miljö ett stall är. Hur meriterande den faktiskt är. Inte minst om man jämför med en basketplan.
Eller en skoterverkstad.
- Jens Ganman"

Hej bloggen!

Ehh, jo ni vet att Henrik Barry gillade vårat foto på instagram..? Helt sjukt galet underbart ljuvligt chockerande!

Haha, men iallafall, senare idag så lade jag upp en till bild (på mig) dör jag skrev Oh my good @henrikbarry gillade vårt foto o så. OCH GISSA VAD SOM HÄNDER. Japp, rätt. Han gillade den bilden med! Helt sjukt! Blev så överlycklig!

Jag och Olivia blev chockade och jätteglada båda gångerna, haha kanske inte låter så stort men för oss är det jättecoolt, verkligen jättecoolt! 

Made my day. <3

Haha... Jag har väldigt svårt för att berömma mig själv. Är nog mycket för att jag stör mig på folk som går runt och lixom bara "åååh det där är jag bäst i hela världen på". Jag tycker det är väldigt svårt att ge mig själv en liten klapp på axeln och tänka att "det där gjorde du bra". Isåfall ger jag hellre mitt beröm till Olivia eller någon annan kompis, om de har gjort något bra!

Men åter till saken... Okej, mina 3 bästa sidor är att 

1. Jag är ofta glad

2. Jag är ganska okej bra på att rida, haha

3. Jag har väldigt lätt för att lära känna nya människor. Dock tar det ett tag innan jag släpper någon nära.

Och mina 3 sämsta sidor är

1. Jag kan bli väldigt irriterad på 2 sekunder

2. Jag kan bli väldigt stressad om det är mycket att göra

3. Jag är OTROLIGT envis, ger mig aldrig! Om jag och Olivia tror olika om något är det alltid jag som har rätt, enligt mig alltså... xD

I skolan när vi har rast, som vi får planera in själv efter vårat inviduella schema, så brukar jag och Olivia oftast sitta och prata utomhus, fika lite eller så. Köper ibland vatten oså till skoldagen också.   

På vår skola får sexorna inte gå utanför skolans gränser, utan det får man först i sjuan... Tråkigt nog!